Evin

Hej där bloggen. Igår när jag skulle somna började jag tänka på en massa saker. På mitt liv tex. min uppväxt hur den har varit och så vidare. Jag vill kunna berätta allt för dig, men det går inte. Känns så grymt jobbigt att man ska behöva leka kurragömma för dig, visserligen vet jag ju egentligen inte om jag ens behöver det men vad ska jag göra. Jag vill inte chansa. Ända sen jag var tio år gammal så har vi bara glidit ifrån varandra mer och mer. Ännu värre blev det när jag flyttade till Luleå. Vi hördes av allt mer sällan och innerst inne så mådde jag grymt dåligt även fast jag sa att det egentligen inte spelar någon roll. Men det gör det verkligen, du har din familj och ditt nya liv och jag är inte en del av det. Det gör så ont att tänka så och känna så men innerst inne så vet jag att det är sanningen. Vill bara gråta men jag kan inte, jag orkar inte. Jag har ett bra liv, en underbar pojkvän, ett jobb och mat på borde varje dag men det är du som saknas i mitt liv. Som ett tomt hål i hjärtat. Jag vill att du ska fylla det tomrummet men hur det ska gå till vet jag inte. Vi känner knappt varandra och det känns så himla fel, du och mamma är dom första som fanns där när jag kom till liv men nu finns du inte där för mig och tar del av mitt liv. Jag är inte alls bra heller på att höra av mig men när du inte ringde och grattade mig på min födelsedag blev jag ledsen, och du har ännu inte ringt. I många år har du glömt men alltid ringt dagen efter och bett om ursäkt men iår glömde du helt bort. Bara en sån liten sak sårar. Jag tror inte att någon förstår mig eller fattar hur det känns. Nog för att jag vet att det är många som är i samma situation som jag men vi alla känner olika.

Jag vill bara har tillbaka dig i mitt liv. Trodde att det skulle bli bättre när jag flyttade tillbaka men så blev de inte. Och det är jag nått så grymt ledsen över.

kraftlös..